Snabblänkar
Det finns många arter av buxbom och en av de vanligaste i svenska parker och trädgårdar är Buxus sempervirens. Detta är en europeisk art, men den är inte hemmahörandes i Sverige. I Sverige är den normalt bara härdig i växtzon I och II, det finns dock kultivarer som tagits fram för att klara sig i några fler växtzoner – i vissa fall till och med växtzon IV. Bor man i växtzon tre eller fyra och gärna vill ha B. sempervirens i trädgården kan det alltså löna sig att skaffa mer information om kultivarer.
Buxus sempervirens är en städesgrön buske med ett kompakt växtsätt som går att beskära hårt och fungerar för att skapa formklippta häckar och solitärer. Den är ett populärt val för trädgårdar och parker där man vill ha formklippta buskar i olika former, till exempel pyramider, klot och mer fantasifyllda skulpturer. Under århundradenas gång har buxbomen ökat i popularitet när strikta trädgårdar varit på modet, och minskat i popularitet när trenderna förespråkat mer vildvuxna planteringar.
Buxbomen växer ganska långsamt, vilket är en fördel om man vill formklippa buskar och inte behöva ansa dem så ofta. Att den växer långsamt, är grön året runt och inte kräver så mycket skötsel har också gjort den till ett populärt val för offentliga planteringar och kyrkogårdar.
Buxus sempervirens växer i Europa, nordvästra Afria och sydvästra Asien. I Europa växer den vild så pass långt norr ut som södra England, men dess huvudsakliga utbredningsområde är norra Medelhavsregionen och så öster ut till och med Turkiet. De buxbomar som växer i västra Kaukasus och norra Iran anses ibland vara egna arter och ibland synonymer eller underarter till B. sempervirens, beroende på vilken källa man konsulterar.
I naturen hittar vi B. sempervirens framförallt på jordar med ett högt innehåll av kalk, och detta är bra att ta hänsyn till även när vi odlar buxbom i trädgården – tillsätt gärna kalk till jorden för att få den basisk.
Vilda B. sempervirens växer vanligen under högre träd, speciellt i skogar som domineras av europeisk bok. Den klarar dock även av att växa ute i det öppna, och i Medelhavsregionen förekommer den ofta som buske på öppna och torra bergsmarker. I våra trädgårdar brukar buxbom kunna anpassa sig till både soliga, halvskuggiga och ganska skuggiga lägen.
Hela buxbomen är giftig att förtära för människor och innehåller bland annat buxin. Som tur är smakar de giftiga ämnena bittert, så förgiftningar är ovanliga.
Exempel på symptom på buxbomförgiftning är magont, illamående, kräkningar och diarré. Vid allvarlig förgiftning kan fler symptom uppstå.
För mer information, besök Giftinformation.se eller ring Giftinformationscentralen på telefonnummer 010-456 6700. Vid nödläge, ring det vanliga larmnumret 112.
I Sverige brukar den europeiska buxbomen blir 0,5-3 meter hög som fullvuxen. Det finns kultivarer som fungerar annorlunda, så håll koll på vad det är du köper.
I medelhavstrakten, där buxbomen växer naturligt, brukar den kunna bli mycket högre än tre meter. De allra största exemplar av europeisk buxom som rapporterats är kring 10 meter höga och de tjockaste stammarna har en diameter på cirka 45 cm.
Den här buxbomen har ett kompakt växtsätt.
Bladen är ovala och hårda. På sätt och vis påminner de en del om bladen på lingonbuskar, fast den europeiska buxbomens blad är större.
Blommorna är gulvita eller gröngula. De är små och tämligen oansenliga, men har en tydlig doft. En blomma innehåller både handelar och hondelar. Pollineringen sker med hjälp av insekter som lockas av doften.
Den tydliga doften hos buxbom är något av en vattendelare – människor har en tendens att tycka mycket bra eller mycket illa om den. De som tycker illa om den säger att den påminner om katturin och att doften är som mest motbjudande under varma sommardagar. Det sägs att den engelska drottningen Anne som regerade i början av 1700-talet lät ta bort alla buxbomshäckar från Hampton Court Palace eftersom hon avskydde doften.
Om man beskär och ansar sin buxbom mycket är det vanligt att blomningen blir begränsad, eftersom man har klippt bort de yttre delar där blommorna skulle ha uppstått.
Frukten är en treflikig kapsel, och varje frukt innehåller 3-6 frön.
Om man ansar sin buxbom så mycket att den knappt blommar blir det heller inte någon stor mängd frukt.
Normalt klarar Buxus sempervirens endast att växa i odlingszonerna I och II i Sverige, men det finns vissa kultivarer som klarar sig i odlingszon III och några till och med i odlingszon IV.
Buxbom föredrar kalkrik jord med ett högt pH-värde (basisk jord). Om jorden inte är basisk, tillsätt kalk för att öka pH-värdet.
Den här buxbomen brukar överleva (rimliga) torrperioder utan vattning, men brist på vatten gör den svagare så vi rekommenderar att du vattnar den när det är torka.
Gödsla gärna med en bra allgödsel. Buxbomen uppskattar också att få kompost.
Buxus sempervirens tål hård beskärning och kan formklippas. Vill man göra en hård beskärning är vårvintern den bästa tiden på året. Under växtsäsongen brukar det räcka med att putsa två gånger, eftersom buxbomen inte växer särskilt snabbt. Undvik att putsa när det är soligt, eftersom solen kan orsaka brännskador på de klippta ytorna. Det är också bra att använda fiberduk som skydd mot solen i några dagar efter varje putsning.
Buxus sempervirens kan drabbas av torkskador tidigt på våren om det är mycket soligt. Man kan behöva skydda den från intensiv vårsol.
Det finns flera olika kultivarer av B. sempervirens tillgängliga i trädgårdshandeln. Här är några exempel:
Precis som andra buxbomar kan Buxus sempervirens drabbas av buxbomsot. Detta är en sjukdom som kan orsakar av flera olika svamparter, och några av de vanligaste är Cylindrodadium buxicola och Volutella buxi. C. buxicola producerar vita sporer, medan V. buxi kännetecknas av rosa sporer. Du kan se sporerna på baksidan av angripna blad.
Andra vanliga symptom på buxbomsot är bleka och gulnande blad, att bladen faller av i förtid och att barken börjar lossna. Vid angrepp av C. buxicola kan det också uppstå svarta streck på barken.
Allvarliga angrepp av buxbomsot kan leda till att en hel häck vissnar ned och dör, så det är ett problem att ta på allvar. Bäst är att både förebygga (genom att stärka plantornas motståndskraft) och hålla koll på sin häck så att man snabbt kan rensa bort angripna partier. Var extra uppmärksam när det är blött och fuktigt ute – med sådan värderlek ökar risken för utbrott. Svampsporerna sprids på många olika vis, inklusive fåglar, vatten, kompost och redskap. En planta kan vara infekterad utan att visa symptom, så plantering nya plantor i trädgården är också en risk.
Eftersom det aldrig går att helt förhindra att svampsporer sprids till trädgården är det viktigaste arbetet det med att stärka buxbomen så att den får hög motståndskraft mot skadliga svampar. Detta inkluderar bland annat att se till att jorden är näringsrik nog och att vattna under torrperioder istället för att tvinga buxbomen att kämpa under svåra förhållanden. Vattenbrist och näringsbrist drar ned motståndskraften. Vidare kan man stärka bladen hos buxbom genom att se till att det finns tillräckligt med kisel i jorden.
En metod för att motverka skadliga svampar i trädgården är att använda sig av ofarliga svampar som inte angriper buxbomen. Det finns produkter att köpa i trädgårdshandeln som innehåller svampar som inte är farliga för buxbom. Till exempel brukar produkter med vänliga svampar som rekommenderas för rosenbuskar, hallonbuskar och vinbärsbuskar fungera mycket bra även för buxbomsbuskar. Vi rekommenderar denna produkt.
Om du upptäcker ett angrepp av buxbomsot bör du rensa bort de angripna bitarna, så länge angreppet är någorlunga begränsat. (Om det är vitt spritt, konsultera helst en expert för att få rådgivning.) Använd en ren sekatör för att klippa bort de angripna bitarna, och gör det helst inte när det är regnigt eller fuktigt ute. Genomför inte någon klippning av friska delar av häcken under samma session. Sterilisera redskapen efteråt, och lägg inte det bortklippta i komposten eftersom svamsporerna kan överleva där.
Virket från Buxus semprevirens är hårt och kompakt, och har en jämn struktur. Färgen varierar från blekgult och gräddfärgat till mer brandgula toner. Det hårda virket från buxbom är ett populärt val för miniatyrsnickeri och för diverse olika småsaker i trä, till exempel trälådor, träbössor, träknappar och verktygshandtag. Buxbomvirke används också för trägravy (trästick).
Det finns en mycket lång tradition av att göra lådor och askar av buxbom i Europa. Det svenska ordet bössa (t ex sparbössa) har sitt ursprung i medeltidslatinets buxis, som över tid blev synonymt med en dosa av buxbom. Det engelska ordet box, i betydelsen låda, kommer också från buxbomen, som på engelska heter box. (Här i Sverige har det varit vanligare att använda trä från träslaget ask, så våra smålådor kallar vi för askar.)
Förr användes buxbom för att tillverka blåsinstrument i Europa, men senare utkonkurerades buxbomen av mer exotiska importerade träslag.