Snabblänkar
Doftschersminen (Philadelphus coronarius) är en buske som blivit berömd för sin överdåd av väldoftande blommor. Den brukar vanligen blomma efter syrenen, så vill man ha en blommande buske i trädgården som tar vid efter syrenen är doftschersminen ett potentiellt val.
Doftschersmin passar som solitär, i buskage och som en lite vild, friväxande häck. Den passar inte för den som vill ha en strikt och formklippt häck, eller om man behöver en häck som inte tar upp så mycket plats. Doftschersminens nya skott växer upprätt till en början, men efter en tid blir de så tunga att de börjar böja sig och välla ut åt sidorna. Doftschersmin passar inte heller där man vill ha en städesgrön häck, en vintergrön häck eller en häck som får vackra höstfärger. Det är sommaren som är höjdpunkten för doftschersminen och resten av året ser den ärligt talat ganska trist ut. Lövsprickingen sker jämförelsevis sent in på vårsäsongen och på hösten får bladen inte några iögonfallande höstfärger innan de faller av. Det är därför inte helt ovanligt att doftschersmin samplanteras i grupper med andra buskar, till exempel någon som blommar eller får blad tidigare på vårsäsongen, någon som är vintergrön och någon som pryds av färgsprakande blad och bär under höst och tidig vinter. Man kan också plantera doftschersmin som solitär i gräsmattan och därefter plantera lägre perenner kring den; växter som har sina höjdpunkter under andra perioder än doftschersminen.
Så, varför älskar vi fortfarande doftschersminen trots dess tillkortakommanden? När den väl är i sitt esse är den spektakulär – översållad av vita blommor som avger en tydlig och mycket angenäm doft. Plantera gärna doftschersminen på en plats där du vet att du kommer att få njuta av doften, till exempel längs en passage i trädgården du använder varje dag eller nära en uteplats du använder ofta under den varma årstiden.
Uppgifterna går isär vad gäller doftschersminens eventuella giftighet för människan. Enligt svenska Giftinformationscentralen (Giftinformation.se/vaxtregister/schersmin) finns det inte några kända förgiftningar för några av arterna i släktet Philadelphus. För mer information, besök Giftinformation.se.
Det beror delvis på om man planterar den rena arten eller väljer någon av kultivarerna, så kontrollera alltid vad det är du köper. Den rena arter brukar bli ungefär tre meter hög som fullvuxen och kan bli ungefär lika bred. Nya skott skjuts både från basen och från de nedre delarna av äldre grenar. De nya skotten växer upprätt till en början, men börjar sedan böja sig nedåt igen av tyngden vilket gör att de tar upp mer plats sidledes. Vill man ha en häck av doftschersmin behöver man alltså se till att buskarna har plats för att böja sig på detta vis. Doftschersminen passar inte där man vill ha en strikt, formklippt häck.
Om man vill ha en väldigt låg häck – till exempel som kantplantering längs gångar i trädgården eller i framkanten av en högre rabatt – kan man med fördel ta en titt på någon av de sorter av doftschersmin som är extra små. Det finns diverse olika dvärgformer av doftschersmin. I handeln kallas de ofta kollektivt Philadelphus coronarius `Nanus´ eller Philadelphus coronarius var. Pumilus oavsett vad det egentligen rör sig om. Dvärgformerna brukar inte bli högre än någon meter och ha ett extra tätt, rundat och kompakt växtsätt. Vissa blir väldigt breda i förhållande till sin höjd. Vidare brukar även blad och blommor vara mindre hos dvärgformerna än hos den vanliga P. coronarius, och blomningen brukar inte bli lika riklig.
Nej, doftschersmin är varken städesgrön eller vintergrön. Den tappar sina blad när sommaren är över, och sedan kommer inte några nya förrän ganska sent in på våren eller på försommaren. Det här är alltså en lövfällande buske.
Blomdoften brukar beskrivas som söt och angenäm. Den rena artern doftar starkt. Tycker man att doften är för överväldigande finns det kultivarer som har en mycket mindre påtaglig doft, och det finns också kultivarer som inte producerar så många blommor.
Blomningen brukar ske i juni-juli. Doftschersminen blir då översållad av vita, doftande blommor. Blomman har fyra kronblad och ett gult centrum.
Doftsschersminen utvecklar ett fibröst rotsystem som är jämförelsevis grunt. Den här plantan brukar kunna klara sig bra även på tämligen tunn jord, eftersom den ändå inte bildar något djupgående rotsystem.
Odlingszon: Rekommenderade odlingszoner för doftschersmin i Sverige är I-IV.
Sol: Doftschersminen tenderar att utvecklas bäst i full sol. Den klarar även lätt skugga.
Salt: Plantera inte doftschersmin på en plats som kräver en salttålig växt.
Vind: Doftschersmin är inte vindtålig och passar inte för att skapa en lähäck.
Doft: Placera doftschersminen där du kommer att få många chanser att njuta av doften under blomningssäsongen. Det här är inte en prydnadsbuske man sätter längs bak i trädgården i ett hörn man sällan besöker.
Att anlägga en doftschersminhäck kan man göra både tidig vår och sen höst. Kontrollera jorden och förbättra den vid behov. (Se ovan om vilken jordmån doftschersmin vill ha.) Gräv ett störe dike än vad rotklumparna kräver och luckra upp jorden – det är enklare för rötterna att etablera sig i lucker jord. Vid behov, blanda upp jorden med kompost innan du lägger tillbaka den.
Placera en planta i diket och justera så att rotklumpens övre kant hamnar i linje med markytan. Fyll på med jord och tryck till varsamt för att stabilisera plantan. Fortsätt med ytterligare några plantor. Vattna sedan rejält, och kontrollera om några plantor behöver rätas upp och om jorden behöver tryckas till igen. Ibland behöver man också lägga på mer jord efter vattningen. Fortsätt sedan att plantera resten av häcken, steg för steg.
En nyplanterad häck är extra känslig mot uttorkning.
Doftschersmin mår bäst i jord som är näringsrik och dränerar väl utan att tappa all fukt. Den är förvånansvärt bra på att hantera tung lerjord, och klarar också av att växa där jordskiktet inte är särskilt djupt.
Är jorden sandig och benägen att torka ut helt snabbt efter varje regn bör man förbättra jorden innan plantering av häcken, så att jorden kan behålla fukten bättre (utan att bli dålig på att dränera, det gäller att hitta ballansen).
Gödsling krävs i normalfallet för att hålla näringshalten uppe i jorden.
Rotsystemet är grunt, så räkna inte med att doftschersminen ska nå ned till något lager vatten som finns längre ned. Finns det inte fukt högt upp kommer buskarna inte att få tag på det, så var beredd att vattna vid behov under torrperioder.
En nyplanterad häck är ännu känsligare mot torka än en som hunnit etablera sig.
Det här är inte en planta som passar om man vill ha en strikt, formklipp häck eller på platser där det är viktigt att häcken verkligen håller sig inom vissa snäva och strikta linjer. Det naturliga växtsättet för doftschersminen är överådigt, med grenar som böjer sig ned och blir översållade av blommor och blad.
Att doftschersminen inte vill beskäras hårt innebär dock inte att man ska lämna sekatören i trädgårdsskjulet för gott. Tvärt om är det bra att ta bort döda, skadade och sjuka grenar från busken så att de inte fastnar och blir kvar där. Doftschersminen har ett tätt växtsätt och kan börja se riktigt risig ut om man låter alla grenar som blivit dåliga stanna kvar. Döda och halvdöda grenar kan också bli grogrund för svampar och liknande.
Man bör aldrig skära ned en doftschersmin helt, men är den i riktigt dåligt skick och behöver föryngras brukar det fungera att skära bort en uppemot en tredjedel av grenarna. En annan lösning, som är mer varsam men tar längre tid, är att varje år välja ut några av de tristaste grenarna och kapa dem cirka 10 cm ovan marken.
Enstaka skott som sticker iväg och blir väldigt långa kan man behöva korta av för att inte busken ska bli helt oregerelig.
Man kan forma till häcken lite efter blomningen varje år genom att klippa in topparna.
Doftschersminen brukar glatt producera rotskott som man kan använda sig av för att föröka den. Om det inte finns tillräckligt med rotskott kan man också använda sig av halvförvedade sticklingar. Vänta tills efter blomningen med att ta sticklingar från doftschersmin.
Att fröså doftschersmin fungerar också, men kräver lite mer tid. Fröna är anpassade för att mogna, gå igenom en vinter och sedan gro på våren. Om du inte vill låta dem gå igenom detta naturligt behöver du simulera en kall och mörk säsong som följs av en vår (så kallad stratifiering).
Doftschersmin är inte en svensk art. Den växer vild i Mindre Asien, inklusive Turkiet. Man kan också träffa på doftschersmin i det vilda i sydöstra Europa, men det är oklart om det rör sig om förvildade trädgårdsplantor eller ej.
På 1500-talet blev det trendigt att hålla doftschersmin i lyxiga trädgårdar i Europa, inspirerat av de påkostade trädgårdarna i Konstantinopel. I Sverige har det odlats doftschersmin åtminstone sedan 1600-talet.
Även om namnen låter lika och bägge är kända för sina doftande blommor är schersmin och jasmin inte samma sak. Schersminbuskarna hittar vi i Schersminsläktet (Philadelphus) i familjen Hortensiaväxter (Hydrangeaceae), medan jasminbuskarna hör till Jasminsläktet (Jasminum) i familjen Syrenväxter (Oleaceae).